Vänerns bestånd av odlad lax och öring 1997-2008 – data från Kinnekulleträffen.

  Mikael Johansson, Erik Degerman & Sten-Gunnar Steénson

2009-04-09

Sammanfattning

I samarbete med deltagarna i trollingfisketävlingen Kinnekulleträffen, arrangören Götene Sportfiskeklubb samt tävlingsledaren har Fiskeriverket bearbetat data från Kinnekulleträffen åren 1997-2008. Förhoppningen är att tävlingen skall ge en uppfattning över hur lax- och öringbestånden utvecklas i Vänern.

Fisketävlingen bedrivs vanligen tre dagar i slutet av april. Antalet deltagande team har varierat mellan 88 och 188. Totalt har man fångat 6018 odlade laxar eller öringar över 62 cm på dessa tolv år. Det ger ett medelvärde av 1,3 laxfiskar per båt och dag. Det var en tendens att fångsterna minskat något över åren, men i gengäld har andelen stor fisk ökat. Samtidigt har fiskarnas kondition blivit allt bättre.

Men trots allt större och fetare fiskar var chansen att få en lax över 10 kg liten. Bara 15 laxar av 10 000 fångade vägde över 10 kg.

Risken att gå bom en dag var 40%. Efter tre dagars fiske var det endast 6% av teamen som kammat noll alla dagar. Möjligheten att få fisk tre dagar i rad var 22%, alltså bör var femte team lyckas med detta.

Jämför man med sportfisket med de Stora sjöarna i Nordamerika så är antalet fångade laxar per båttimme där ca 0,06-0,12, vilket kan jämföras med 0,14 vid Kinnekulleträffen. Trollingfisket i Vänern är i världsklass.  

1. Bakgrund

Lax- och öringbestånden i Vänern har sedan 1970-talet upprätthållits av odlingar eftersom vattenkraftutbyggnaden stängt av flera vattendrag och flera stammar gått förlorade. Idag återstår naturproducerad (”vild”) lax enbart i Klarälven och i nedre delen av Gullspångsälven. Dessa bestånd är dock klart reducerade i förhållande till vad de än gång var. Vandrande öring förekommer även t ex i Tidan och förr fanns en storvuxen stam i Upperudsälven. Lax förekom förr även i Norsälven, Borgviksån och Byälven, men de bestånden har försvunnit med vattenkraftutbyggnaden.

Kompensationsutsättningarna genomförs årligen av lax och öring med både klarälvs- och gullspångsstammar. Utsättningsmängden är för närvarande ca 175 000 smolt, därtill kommer smoltutsättningar i regi av Laxfond Vänern med ca 60 000 smolt. Tyvärr visar återrapporteringen av märkta fiskar en starkt vikande trend. På 1980-talet återrapporterades ca 12% av utsatta odlade gullspångslaxar. Idag ligger återfångsterna kring 2-3%. Orsaken till försämringen kan vara komplex, t ex att folk numer är sämre på att återrapportera, men också på att överlevnaden för de utsatta laxarna blivit sämre. Samma fenomen med sämre återfångster av odlad fisk finns även i Vättern (Sers m fl 2009), Västerhavet och Östersjön.

På 1800-talet kan Vänern ha avkastat 150-200 ton lax och öring årligen. Dessa fångster sjönk i takt med vattenkraftutbyggnaden och var extremt låga på 1970-talet. Därefter finns fångststatistik enbart från det yrkesmässiga fisket, vars fångster de senaste tio åren sjunkit från ca 55 ton till ca 22 ton år 2007. Minskningen av fångsten kom främst i samband med säsongen 2002 då en stor del av fisket ställdes om och redskapen i stället började användas för fiske efter gös. Fångsten av gös har under samma period fördubblats och är idag ca 110 ton. Fångststatistiken från yrkesfisket speglar därför inte lax- och öringbeståndens storlek, utan bör ses som en indikation av hur redskapen används.

Fritidsfisket fångst av lax och öring domineras sedan mitten av 1990-talet av trollingfisket (Fiskeriverket & Länsstyrelsen i Värmlands län 1998). Enligt undersökningar år 1998 skattades fångsten till cirka 65 ton för året 1997 (52% av den skattade totala fångsten i sjön). Vid denna tid, när trollingfisket undersöktes senast, var användningen av artificiella beten (wobbler och skedar) helt dominerande enligt redskapshandlare i regionen. Omkring skiftet 2004 -2005 slog användandet av löja (i beteshållare) igenom och under 2006 och en stor del av 2007 såldes i det närmaste inga artificiella beten. Under senare delen av 2007 och under 2008 har försäljningen av beten balanserats till att vara ungefär 50:50 mellan artificiellt och naturellt. När det gäller övrig försäljning av redskap för trollingfiske har den varit relativt jämn genom åren. Spön och rullar verkar bytas med jämna mellanrum medan djupriggar behålls en längre tid. En viss ökning av försäljningen av eldrivna djupriggar och mer avancerad elektronik har dock noterats under de senaste tre till fyra åren. 

När det gäller båtar var det för tio år sedan vanligt att man använde en styrpulpetbåt eller mindre hardtopbåt till fisket, i vissa fall med delar av inredningen borttagen för att ge bättre plats för fiske. Fabriksbyggda båtar anpassade för trollingfisket var få. Allt eftersom intresset för trollingfiske ökat har båttillverkarna hängt med och idag finns ett stort antal modeller anpassade för fiskemetoden på marknaden. Även kringutrustningen som fästen för djupriggar, spöhållare m.m. finns att få monterat från tillverkaren.

Sedan 1998 har ingen skattning av den totala fångsten av lax och öring gjorts i Vänern. Däremot följs beståndsutvecklingen genom elfisken på naturproducerad lax och öring i de båda älvarna, samt genom statistik från avelsfisket i Forshaga. Avelsfisket har visat att antalet återvandrande fiskar med fettfena har ökat i förhållande till de odlade.

Att den naturproducerade fisken ökat i Klarälven vid Forshaga beror till stor del på att den upptransporterade leklaxen successivt lyckats allt bättre med föryngringen, bland annat tack vare omfattande biotopvårdsåtgärder på sträckan mellan Stöllet och Höljes, som är det egentliga lekområdet långt uppströms i Klarälven. Även i Gullspångsälven har restaurering genomförts, bland annat har en ny fiskväg och nya lekområden skapats vid Gullspång. En indikation på att utsättningar och åtgärder i älven gett resultat kan vara att antalet lekgropar ökat från ett tidigare snitt under 2000-talet på ca 49 lekgropar per år till 96 lekgropar hösten 2008.

I ett samarbete mellan Sten-Gunnar Steénson, Götene Sportfiskeklubb och Fiskeriverket har fångstresultaten från Kinnekulleträffen åren 1997-2008 analyserats för att studera tillväxt, storlek, kondition och numerär av odlad lax och öring i Vänern. Vild lax och öring får inte landas utan återutsätts. Vid tävlingen tillämpas ett minimimått på 62 cm (minimimåttet enligt Fiskeriverkets författningssamling är 60 cm). 

2. Kinnekulleträffen 1997-2008

Kinnekulleträffen är en trollingfisketävling som pågår 2-3 dagar i slutet av april varje år. Startplats är Hällekis hamn, men fiske kan ske över hela sjön. Fångad fisk vägs noggrant på krönt våg till närmaste gram. Fiskens längd mäts med stjärtflikarna lätt sammanförda i hela cm. Skillnaden mellan detta sätt att mäta och att inte föra samman stjärtflikarna har inte studerats, men kommer om möjligt att kvantifieras vid tävlingen år 2009.

Vid 2008 års tävling insamlades frivilligt av de fiskande också uppgifter om antalet vilda (med fettfenan kvar) fiskar som fångades och återutsattes (Hållén 2008), samtidigt togs prover på maginnehållet.

Det bör observeras att enbart odlad fisk på minst 62 cm längd får landas. Varje fisketeam (båt) får maximalt väga in sex fiskar, men det är ovanligt att så många fångas.

I medeltal har 144 team (båtar) deltagit årligen och den totala fiskeinsatsen årligen har varit ca 390 båtdagar (Tabell 1).

Tabell 1. Tävlingens omfattning de olika åren.

Konditionsfaktorn har beräknats för varje enskild fisk. Den utgör förhållandet mellan vikt och längd enligt:

Konditionen = 100 * Vikt (g) / (Längd i cm)³

3. Resultat

3.1 Hur mycket fisk fås per dag?

Perioden 1997-2008 (tolv år) fångades 6018 öringar eller laxar. Antalet båtdagar (se Tabell 1) har totalt varit 4690. Detta ger 1,28 odlade fiskar över 62 cm per båt och dag. Räknar man om fångsten per trollingtimmar (totalt 41757) ger detta 0,144 fiskar per båt och timme.

I medeltal per fiskedag så kammade 40% av båtarna noll, dvs fick ingen odlad fisk på minst 62 cm. Av de lyckliga 60% som fått fångst var det flest som fått en enda fisk förstås (25,2% av alla båtar). Sedan följde i ordning att 16% fått två fiskar och endast 8% fått tre fiskar. De lyckliga som fått fler än tre fiskar utgjorde bara 10,8% av alla båtar en tävlingsdag.

Chansen att få en fisk var således större (60%) än att inte få någon fisk (40%) en tävlingsdag. Chansen att få fisk tre dagar i rad blir därmed 60%*60%*60%=0,6*0,6*0,6=22%. Om alla vore lika skickliga så var således chansen att få fisk tre dagar i rad för en båt ca 22%. Risken att bli utan fisk tre dagar i rad kan på samma sätt beräknas till bara 6%. Ge alltså inte upp efter en dålig första dag! 

3.2 Öring eller lax?

Av 6018 landade fiskar var 4545 laxar (75,5%) och 1473 (24,5%) öring. Endast var fjärde fångad fisk var således en öring. Andelen öring varierade mycket mellan år (Figur 1). År 2000 fångades en stor andel öring och år 2006 en mycket ringa andel. Orsaken är främst beroende på hur mycket öring som sätts ut i sjön. Detta antal har varierat mellan åren.

Figur 1. Andel av respektive års landade fångst som utgjordes av odlad öring respektive lax.

3.3 Hur stora var fiskarna?

Minimimåttet på landad fisk var 62 cm, vilket innebär att mindre fiskar inte förekom i materialet. De största fångade laxarna, två stycken, var 99 cm och vägde 11 080 respektive 11 460 gram. Den största fångade öringen var 97 cm och vägde 10 020 gram, men en öring på 94 cm var tyngst med 10 090 gram.

Utav alla laxar var endast 10% större än eller lika med 80 cm (Figur 2). Motsvarande andel för 90 cm var 1%. Alltså var bara en lax på hundra 90 cm eller större. Ganska exakt 75% av laxarna vägde under 5 kg. Bara 10,9% var laxarna vägde 6 kg eller mer och endast 1,6% vägde 8 kg eller mer. Medelängden på laxen var 71,4 cm och medelvikten 4170 g.

Figur 2. Histogram över längdfördelning för samtliga landade lax och öring.

För öring var medellängden och –vikten 72,5 cm respektive 4214 gram, dvs ungefär som för lax. Hela 20,3% av öringarna var 80 cm eller längre och 2,3% var 90 cm eller längre. Bara 15,6% var öringarna vägde 6 kg eller mer och endast 2% vägde 8 kg eller mer.

Hur stor var då chansen att få en lax på minst 10 kg? Ja, endast 0,154% av laxarna var av denna storlek (7 av 4545 stycken), dvs ca 15 laxar av 10 000 är över 10 kg. Många laxar blir det, innan en riktigt stor ligger i håven.  

3.4 Längd och vikt

Det förelåg som förväntat en god korrelation mellan fiskarnas längd och vikt. Vid en viss längd var laxen generellt något tyngre än öringen. Om man jämförde två fiskar av en längd på 717 mm skulle laxen i medeltal ha vägt 4218 gram och öringen 4069 gram. På denna fisk av medelstorlek för hela materialet var laxen alltså 3,5% tyngre än öringen vid samma längd (Figur 3).

Längd (cm) –vikt (g) -förhållandet för arterna kan uttryckas matematiskt med en s.k. power-funktion:

Laxvikt          = 0,004 * Längd^3,232         (r²=0,88, p<0,001, n=4543).

Öringvikt       = 0,008 * Längd^3,051         (r²⁼0,90, p<0,001, n=1472).

Observera då att längden mätts med stjärtfenans flikar sammanlagda.

Figur 3. Genomsnittlig vikt (g) vid olika längd (cm) för lax respektive öring enligt ekvationerna ovan.

Många efterfrågar en mer detaljerad tabell över förhållandet längd och vikt för lax och öring. I Bilaga 1 presenteras en sådan för respektive art för varje cm ökning av längden i intervallet 62 cm till 95 cm. Observera dock att för fiskar över 85 och framför allt över 90 cm var dataunderlaget lite klent.

3.5 Konditionen hos fisken

Konditionsfaktorn är vikten i förhållande till längden (formel fanns i avsnitt 2). Ofta har laxfiskar en konditionsfaktor i intervallet 0,8-1,2. Ju högre värde, desto fetare fisk, dvs med högre konditionsfaktor. Konditionsfaktorn ökade med längden på fisken upp till ca 80 cm, därefter sjönk den igen. Mönstret var likartat hos lax och öring (Figur 4). Laxen var generellt fetare vid en viss längd än öringen.

Figur 4. Konditionsfaktorn hos lax och öring avsatt mot fiskens längd i cm. Fiskar över 90 cm ej medtagna. Strecken kring punkterna markerar ett 95%-konfidensintervall.

Varför konditionsfaktorn sjunker för större fisk är inte känt, men det kan delvis vara en effekt av att det fanns färre individer insamlade av stor storlek och att det därigenom blir ett osäkert underlag. En troligare möjlighet är också att det finns fiskar i denna grupp som lekt tidigare och att de ännu inte återhämtat sig konditionsmässigt. Men troligast är att fiskar som satts ut i sjön inte kommit till lek, trots att de varit könsmogna. De hittar inte upp i älvarna. Rommen måste då resorberas på honorna efter att lektiden passerat, något som trots allt innebär en stor energiförlust.
3.6 Förändringar över tid i storlek, antal och kondition

Storleken på fisken tenderade att öka över tid från 1997-2008 (Figur 5). För alla fångade individer sammantaget ökade vikten signifikant över tid (Pearson korrelation, r=0,129, n=6018, p<0,001). Som framgår av  figuren nedan är dock ökningen av medelfiskens storlek knappt märkbar, en förändring på cirka en cm under 12 år.

Figur 5. Medellängd för landad öring och lax de olika åren vid Kinnekulleträffen. Punkten markerar medellängden respektive år och linjerna den bästa linjära anpassningen av punkterna.

Men om fisken delas in i tre storleksklasser (upp till 4 kg, 4-8 kg, >8 kg) så skilde andelarna av de tre storleksklasserna signifikant mellan åren för båda arterna (Chi-square-test, p<0,001). För öring framgick en variation mellan år, men en tendens till att fisk under 4 kg successivt blev ovanligare i fångsten (Figur 6). Stora öringar (> 8 kg) utgjorde de fyra första åren (1997-2000) 0,8% av alla fångade öringar för att de fyra senaste åren (2005-2008) utgöra 2,5%. För lax var tendensen tydligare att de mindre laxarna (upp till 4 kg) minskade över tid till förmån för större lax. Andelen lax över 8 kg de fyra första åren var 0,12% och var de fyra senaste åren 3,7% (Figur 6). Både för lax och öring har således andelen större fisk ökat över tid.

Figur 6. Andel av alla fångade fiskar av respektive art som utgjordes av små fiskar (upp till 4 kg), mellanstora (upp till 8 kg) eller stora (>8 kg) individer.

Fångsten per dag har naturligtvis varierat genom åren. Det förelåg en tendens (ej signifikant) till att fångsten per båtdag minskat något över tid (Figur 7). Framför allt åren 1998-1999 erhölls goda fångster. Bortsett från dessa år har medelfångsten per båtdag legat ganska väl samlad runt en fisk.

Figur 7. Fångsten av lax och öring sammanlagt (odlad, 62 cm eller större) per båtdag perioden 1997-2008 vid Kinnekulleträffen.

Som framgått av avsnitt 3.5 (Figur 4) ökade konditionen med fiskarnas längd upp till ca 80 cm för att sedan minska igen. Om vi studerar enbart fiskar upp till 80 cm kan vi se om konditionsfaktorn förändrats genom åren. Vi delade in de tolv åren i tre lika långa perioder (1997-2000, 2001-2004, 2005-2008). Analysen görs som en kovariansanalys där skillnad i konditionsfaktor för resp. art jämförs efter korrektion för konditionens beroende av längden. För öring förelåg en signifikant ökning av konditionsfaktorn mellan de tre perioderna (F_3,1353=36,3, p<0,001). Medelkonditionen för en 71 cm öring var de olika perioderna 1,04, 1,08 och 1,10.

Även för lax förelåg en signifikant ökning av konditionsfaktorn mellan de tre perioderna (F_3,4376=188, p<0,001). Medelkonditionen för en 71 cm lax var de olika perioderna 1,07, 1,12 och 1,14. Även laxen i sjön blev allt fetare genom åren vid en given längd.

Diskussion

De data som genererats vid Kinnekulleträffen har visat att Vänerns odlade laxar och öringar med tiden blivit fetare och att andelen små (<4 kg) minskat i relation till större fiskar i fångsterna. Samtidigt fanns en svag tendens att fångsten av lax+öring minskat något i förhållande till åren 1998-99. Trollingfiskets fångster bör kunna vara ett mått på mängden lax och öring i sjön. Troligen är det dock så att de som fiskar blir skickligare (med allt bättre utrustning) genom åren och detta kan dölja en faktisk minskning av fisktillgången.

Andra studier tyder på att mängden och andelen naturproducerad lax och öring ökat under samma period i Vänern. Detta visas tydligt av uppsteget av Klarälvslax till avelsfisket i Forshaga. Utvärderingar av märkningsprogrammet i sjön har visat att återfångsterna av odlad fisk däremot minskat, vilket antas bero på en sämre överlevnad för odlad lax och öring. Motsvarande observationer har gjorts för utsatt odlad gullspångslax i Vättern (Sers m fl 2009). Där tolkades den försämrade återfångsten bero på att smolten blivit för stora (en storlek över 23 cm gav signifikant lägre återfångster). Hållén (2008) menar även att kvaliteten på smolten, t ex förekomst av fenskador kan var stor i utsättningsmaterialet. Sammantaget kan de smolt som används för utsättning idag ha mindre förmåga att överleva efter utsättning. De som dock överlever blir däremot stora i Vättern (Sers m fl 2009). Det är rimligt att misstänka att samma orsakskedja föreligger i Vänern. Detta skulle kunna indikera att mängden odlad fisk av fångstbar storlek i sjön minskat, samtidigt som mängden vild fisk ökat genom restaureringsåtgärder och förändrade fiskebestämmelser (t ex större fredningsområden).

För att hålla koll på de förändringar som sker är det viktigt att veta hur mycket vildfisk som fångas och släpps tillbaka. Fiskeriverket har spekulerat i att andelen vild lax och öring idag kan utgöra 20% av beståndet av lax och öring i sjön, men då de vilda laxarna återutsätts och i hög grad överlever kan de utgöra 30% av fångsten (Degerman 2008). Hållén (2008) undersökte andelen vild fisk genom stickprov i fritidsfisket, bl a vid Kinnekulleträffen, och yrkesfisket och fann att andelen vild fisk i fångsten kan ha utgjort 25-50% av alla individer. År 1997 skattades andelen vild lax och öring i fångsten till maximalt 5% (Fiskeriverket & Länsstyrelsen i Värmlands län 1998). Allt tyder således på att naturproducerade fiskar ökar i sjön, och numer utgör en stor andel av fångsten.

Denna studie visar att övervakning av lax- och öringbestånden i Vänern med fördel kan ske genom samarbete med trollingsfisketävlingar. Speciellt om även andelen vild lax som återutsätts noteras. Från tävlingen år 2008 insamlades även ett stort material med magar för att studera födovalet för lax och öring i sjön, vilket inte gjorts systematiskt sedan 1970-talet. Resultaten visar att Vänerlaxen tar bytesfiskar av storleken 4-17 cm. Födovalet verkar inte ha förändrats sedan 1970-talet då undersökningar också genomfördes. Vid Kinnekulleträffen år 2008 var det bara siklöja och nors i laxmagarna (Figur 8), öringen hade precis samma födoval. En skillnad mot Vättern, där laxen växer betydlig snabbare, var att den feta storspiggen var betydligt vanligare i födovalet i Vättern.

Figur 9. Födoval hos lax vid Kinnekulleträffen år 2008. Storlek och art på bytesfisken är angiven. Ur kommande rapport från Fiskeriverket (Hammar & Degerman 2009).

I kommersiellt trollingfiske kan fångsterna på Nordamerikas västkust vara 4-7 laxar per dag. Där finns då oerhört rika bestånd av småvuxen stillahavslaxlax. Jämför man istället med sportfisket i de Stora sjöarna i Nordamerika så är antalet fångade laxar per båttimme där ca 0,06-0,12, vilket kan jämföras med 0,14 vid Kinnekulleträffen. Trollingfisket i Vänern är tveklöst i världsklass. 

Fiskeriverket strävar efter att i samarbete med berörda arrangörer fortsätta insamling av fångststatistik från trollingfisketävlingarna. Länsstyrelsen i Västra Götalands län kommer i samarbete med Fiskeriverket att studera den genetiska skillnaden mellan de olika stammarna av lax och öring och även mellan vild och odlad fisk i Vänern under år 2009. Karlstads Universitet arbetar med att studera laxproduktionen i Klarälven och Fiskeriverket i Gullspångsälven. Fiskeriverket, i samarbete med Vänerns vattenvårdsförbund, arbetar också med övervakning av bytesfiskbestånden med ekolod och trålning, samt inleder i år en studie av hur vattenregleringen påverkar fiskbestånden i vikar. Därtill kommer årliga analyser av fiskmärkningen och den omfattande fisketillsynen runt sjön som Länsstyrelsen arbetar med. Sammantaget sker en relativt omfattande insamling av data. I och med att utsättningarna av odlad lax och öring verkar ge sämre utbyte och situationen för den vilda gullspångslaxen alltjämt är dålig kommer undersökningarna att fortsätta.

Referenser

Degerman, E. 2008. Vänern – hur många laxar och öringar är vildproducerade – en spekulation. PM Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium, 2008-08-04, 4 s.

Fiskeriverket & Länsstyrelsen i Värmlands län, 1998. Lax- och öringfisket i Vänern. Fiskeriverket Information nr 8, 62 s.

Hållén, A. 2008. Hur stor del av Vänerns lax är vild? En undersökning av andelen vild respektive odlad lax i Vänern. Rapport 2008:78. Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 36 s. http://www.lansstyrelsen.se/NR/rdonlyres/950B80C8-0F35-415D-BCF1-91C58B3CE629/118739/2008_78.pdf

Sers, B., Degerman, E. & P. Nyberg, 2009. Utvärderingar av märkningar av Gullspångslax i Vättern. Rapport 98 från Vätternvårdsförbundet, 36 s.

Bilaga 1

Uppmätta vikt (g) vid olika längd i cm för odlad ÖRING. Angivet är medelvikt och konfidensintervallet som med 95% sannolikhet anger det sanna medelvärdet (95%min-95%max). Dessutom anges tyngsta och lättaste fisk av respektive längd (min-max), samt antalet mätta fiskar (n). Observera att om n är under 30 kan data vara osäkra. För öring innebär detta att längd-vikt-förhållandet vid längder över 85 cm bör användas försiktigt. Längst till höger anges den beräknade medelvikten ur den ekvation som angivits i avsnitt. 3.4.

Uppmätta vikt (g) vid olika längd i cm för odlad LAX. Angivet är medelvikt och konfidensintervallet som med 95% sannolikhet anger det sanna medelvärdet (95%min-95%max). Dessutom anges tyngsta och lättaste fisk av respektive längd (min-max), samt antalet mätta fiskar (n). Observera att om n är under 30 kan data vara osäkra. För öring innebär detta att längd-vikt-förhållandet vid längder över 87 cm bör användas försiktigt. Längst till höger anges den beräknade medelvikten ur den ekvation som angivits i avsnitt. 3.4.